12 dagar kvar
Tills man fyller 22 år.. Usch vad tiden far förbi en själv..
Minns så väl när man var mindre, bodde med farmor på en stor gård, med kor och katter.
Hon var min förebild, min "mamma" som jag inte hade då..
Ställde upp för mig i både vårt och torrt, hjälpte pappa hur mycket som helst, även fast hon började bli ringrostig och började använda käppar/rullator hade hon ändå en ljusglimt i ögonen..
Förstår nu hur mycket hon var värd för mig, vad hon har gjort mycket i mitt liv.
Och det sticker i hjärtat på mig att jag var inte världens bästa barnbarn, jag var en vilding, lyssnade nästan aldrig på vad hon sa till mig, jag bara stack ut och var ute hur länge som helst i min ensamhet.
Kom tillbaka och sa inte ens förlåt för att jag for.. Skrek när jag inte fick som jag ville, gjorde i stort sett många bustreck och hade många gånger "dövöron"..
Förstår nu också att hon försökte sitt bästa och det gjorde hon verkligen.. För hon sitter kvar inom mig, för denna människa kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever.. Skulle jag få välja att träffa henne, skulle jag aldrig någonsin tveka!
Kan bero på att jag inte hade någon kvinna i början på mitt liv, ingen som jag kunde se upp till, ingen som jag kunde gråta ut hos, ingen att kalla mamma.. Sällan jag använder det ordet, sällan att jag ens nämner det, men varför skulle jag göra det? Jag hade visserligen farmor som jag kallade för mig själv mamma, men det är inte samma sak.. En mamma har man hur länge som helst, tills hon dör, men det har jag inte..
Har fortfarande ingen mamma, även fast hon lever.. Tänker inte gå in på detaljer om varför, men det finns så mycket jag vill ha svar på, men hur ska jag fråga, hur ska jag förmedla mig så att det blir rätt?
Varför ska bara jag undra en massa men ingen frågar mig hur jag har haft det?
Nu säger jag inte att någon ska tycka synd om mig, för det vill jag inte heller..
Men såklart att jag vill veta varför det har blivit så här?
Samtidigt så har min barndom inte alls varit en dans på rosor heller, för när jag var 9 år gammal så flyttade jag från min trygga barndomplats, där jag och min kusin alltid var ilag..
Vi började tappa kontakten och sen pratade vi inte med varandra på flera år..
Vilket jag tycker var synd, men kunde inget göra. Fast idag pratar vi och det är bra..
Började en ny skola, men mobbningen kom ganska fort fram..
Trvides för det mesta inte alls, men hade iaf några bra vänner att vara med och det hade jag länge..
Utan dem så hade jag nog kanske inte suttit här idag, vad vet jag..
Vill heller inte gå direkt in på detaljer inom detta ämne också, men det var en stormig uppväxt med alkhol och allt annat skit som jag inte alls vill att någon ska uppleva.. (även fast det finns fortfarande än idag barn som gör det).
Även fast pappa finns fortfarande vid min sida och han står mig väldigt nära så förstår jag fortfarande inte hur det blev som det blev då.. En sak är då säker, den dagen jag får egna barn så kommer dom till en nykter familj, kommer alltid att fira högtider utan alkhol och annat skit som jag fick uppleva i flera herrans år..
Så mycket skit som finns i min släkt, undra varför jag inte har hamnat i det träsket också?
Var väldigt nära ett tag, när jag gick i högstadiet eller det började redan tidigare att man var ute, skaffade sprit och söp sig hur full som helst.. Jag struntade fullständigt i skolan, betygena rasade och min styvmamma vart ännu mera galen på mig och jag ville bara försvinna och aldrig mera komma tillbaka.. Men vars skulle jag ta vägen?
En skitunge som inte ens visste bättre, hur skulle jag få det bättre någon annanstans?
Kunde inte lämna pappa heller, så de blev att jag stannade kvar.. Men levde ett liv, som jag kallar ett helvete idag.
Undrar om jag överlevde detta, bara för att pappa är nykterist och jag stod på mig i slutändan?
Att jag började tänka efter, vad är det som är bättre? Supa skallen av sig och aldrig veta vars man är eller vara nykter och ta tag i sitt liv och må bra? Ja, jag vet faktiskt inte..
Senare började gymnasiet.. Kom in av en ren slump inom omvårdnaden, men det första året var bara skit de med..
För då var man ju inne i Vilhelmina och där var det ju fest jämnt..
Så samma sak där, festade, var alltid ute, struntade i betygen och vad lärarna sa.
Jag tog alltså en plats för någon annan, som var bra värd den istället för mig..
Men efter 1år och några månader så träffade jag Rickard och lyckan var gjord.
Trodde aldrig att det skulle fungera, men det fungerade och det gör det även idag :)
Vilket jag är väldigt tacksam mot, för han har verkligen tagit ner mig på jorden och gjort mig till en människa igen.
Rickard har tagit mig ur mitt skal, som jag slöt som en mussla och inte alls kunde öppna mig förut.
Men han fick mig att smälta och den som vet mycket om mig, och verkligen har sett/hört hur jag har haft det är Rickard.
Som sagt, har igentligen mycket kvar att bearbeta, men det får jag ta en dag i taget med.
Även fast det inte syns utåt, så har jag mycket inombords som jag bär på, som jag inte alls vet hur jag ska få fram, för att känna att jag kan få må bra igen..
Jag vet att jag inte ska ha några skuldkänslor för hur mitt liv har varit, men det är svårt att inte har några skulder alls.
Det känns som att, det kanske vore bättre om jag aldrig fanns? Men varför ska jag känna så? Mamma gjorde ett val och det var att behålla mig.. Men ändå har jag ingen mamma? Hur går det till?
Ännu fler frågor, men inga svar..
Det är därför också att jag kan uppfattas som tystlåten och inte säger så mycket till annat folk som jag möter.
Men det är för att jag är osäker, jag vet inte alls hur jag ska bete mig, vet inte vad jag ska säga eller göra.
Har alltid känt mig osynlig och ville gärna vara bakom alla och aldrig framför någon.
Vill inte ta plats heller, eller synas jättehögt.. Är väldigt blyg fortfarande, kan knappt prata om det är så att jag känner mig tvingad.. Vet inte vad jag ska prata om heller, för det är så lätt för andra att säga något.
Men sån är inte jag.. Jag är inte en sådan person som har lätt att ta för sig, eller visa att man finns..
Jag försöker göra mitt bästa, men det tar bara tid.. Har utvecklats jätte mycket på dom här snart 5 åren med Rickard, för han har verkligen stöttat mig och jag hade nog inte varit denna person som jag är idag om han aldrig dök upp den helgen.. Har även hans familj att tacka för, för ni är helt underbara människor! :)
Känns som att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det skulle bara bli tråkigt att läsa sen..
Så det får bli kortfattad, även fast det är många år bakom bokstäverna..
Det är inte många som vet hur mitt liv har varit, men det är inget heller jag skyltar med och är stolt över.
Detta skriver jag för att kunna förstå och skriva av mig..
För jag känner det att, varför ska någon lyssna på mig, efter alla dessa år?
Har hon inte gått vidare och glömt det där?
Men nej och åter nej, jag kan inte det.. Det tar som sagt tid, innan jag kan fortsätta blicka frammåt, och inse att jag har det bättre nu.. Jag har det hur bra som helst, nu när jag har flyttat hemifrån och kommit bort från allt.
Men, det kan såklart verka lätt att bara stänga dörrarma och låtsas som ingenting, men det är svårt.
Näpp.. Nu ska jag försöka äta något, tvätta och plocka bort grejjor innan man börjar jobba igen..
Ha en bra dag!
Minns så väl när man var mindre, bodde med farmor på en stor gård, med kor och katter.
Hon var min förebild, min "mamma" som jag inte hade då..
Ställde upp för mig i både vårt och torrt, hjälpte pappa hur mycket som helst, även fast hon började bli ringrostig och började använda käppar/rullator hade hon ändå en ljusglimt i ögonen..
Förstår nu hur mycket hon var värd för mig, vad hon har gjort mycket i mitt liv.
Och det sticker i hjärtat på mig att jag var inte världens bästa barnbarn, jag var en vilding, lyssnade nästan aldrig på vad hon sa till mig, jag bara stack ut och var ute hur länge som helst i min ensamhet.
Kom tillbaka och sa inte ens förlåt för att jag for.. Skrek när jag inte fick som jag ville, gjorde i stort sett många bustreck och hade många gånger "dövöron"..
Förstår nu också att hon försökte sitt bästa och det gjorde hon verkligen.. För hon sitter kvar inom mig, för denna människa kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever.. Skulle jag få välja att träffa henne, skulle jag aldrig någonsin tveka!
Kan bero på att jag inte hade någon kvinna i början på mitt liv, ingen som jag kunde se upp till, ingen som jag kunde gråta ut hos, ingen att kalla mamma.. Sällan jag använder det ordet, sällan att jag ens nämner det, men varför skulle jag göra det? Jag hade visserligen farmor som jag kallade för mig själv mamma, men det är inte samma sak.. En mamma har man hur länge som helst, tills hon dör, men det har jag inte..
Har fortfarande ingen mamma, även fast hon lever.. Tänker inte gå in på detaljer om varför, men det finns så mycket jag vill ha svar på, men hur ska jag fråga, hur ska jag förmedla mig så att det blir rätt?
Varför ska bara jag undra en massa men ingen frågar mig hur jag har haft det?
Nu säger jag inte att någon ska tycka synd om mig, för det vill jag inte heller..
Men såklart att jag vill veta varför det har blivit så här?
Samtidigt så har min barndom inte alls varit en dans på rosor heller, för när jag var 9 år gammal så flyttade jag från min trygga barndomplats, där jag och min kusin alltid var ilag..
Vi började tappa kontakten och sen pratade vi inte med varandra på flera år..
Vilket jag tycker var synd, men kunde inget göra. Fast idag pratar vi och det är bra..
Började en ny skola, men mobbningen kom ganska fort fram..
Trvides för det mesta inte alls, men hade iaf några bra vänner att vara med och det hade jag länge..
Utan dem så hade jag nog kanske inte suttit här idag, vad vet jag..
Vill heller inte gå direkt in på detaljer inom detta ämne också, men det var en stormig uppväxt med alkhol och allt annat skit som jag inte alls vill att någon ska uppleva.. (
Även fast pappa finns fortfarande vid min sida och han står mig väldigt nära så förstår jag fortfarande inte hur det blev som det blev då.. En sak är då säker, den dagen jag får egna barn så kommer dom till en nykter familj, kommer alltid att fira högtider utan alkhol och annat skit som jag fick uppleva i flera herrans år..
Så mycket skit som finns i min släkt, undra varför jag inte har hamnat i det träsket också?
Var väldigt nära ett tag, när jag gick i högstadiet eller det började redan tidigare att man var ute, skaffade sprit och söp sig hur full som helst.. Jag struntade fullständigt i skolan, betygena rasade och min styvmamma vart ännu mera galen på mig och jag ville bara försvinna och aldrig mera komma tillbaka.. Men vars skulle jag ta vägen?
En skitunge som inte ens visste bättre, hur skulle jag få det bättre någon annanstans?
Kunde inte lämna pappa heller, så de blev att jag stannade kvar.. Men levde ett liv, som jag kallar ett helvete idag.
Undrar om jag överlevde detta, bara för att pappa är nykterist och jag stod på mig i slutändan?
Att jag började tänka efter, vad är det som är bättre? Supa skallen av sig och aldrig veta vars man är eller vara nykter och ta tag i sitt liv och må bra? Ja, jag vet faktiskt inte..
Senare började gymnasiet.. Kom in av en ren slump inom omvårdnaden, men det första året var bara skit de med..
För då var man ju inne i Vilhelmina och där var det ju fest jämnt..
Så samma sak där, festade, var alltid ute, struntade i betygen och vad lärarna sa.
Jag tog alltså en plats för någon annan, som var bra värd den istället för mig..
Men efter 1år och några månader så träffade jag Rickard och lyckan var gjord.
Trodde aldrig att det skulle fungera, men det fungerade och det gör det även idag :)
Vilket jag är väldigt tacksam mot, för han har verkligen tagit ner mig på jorden och gjort mig till en människa igen.
Rickard har tagit mig ur mitt skal, som jag slöt som en mussla och inte alls kunde öppna mig förut.
Men han fick mig att smälta och den som vet mycket om mig, och verkligen har sett/hört hur jag har haft det är Rickard.
Som sagt, har igentligen mycket kvar att bearbeta, men det får jag ta en dag i taget med.
Även fast det inte syns utåt, så har jag mycket inombords som jag bär på, som jag inte alls vet hur jag ska få fram, för att känna att jag kan få må bra igen..
Jag vet att jag inte ska ha några skuldkänslor för hur mitt liv har varit, men det är svårt att inte har några skulder alls.
Det känns som att, det kanske vore bättre om jag aldrig fanns? Men varför ska jag känna så? Mamma gjorde ett val och det var att behålla mig.. Men ändå har jag ingen mamma? Hur går det till?
Ännu fler frågor, men inga svar..
Det är därför också att jag kan uppfattas som tystlåten och inte säger så mycket till annat folk som jag möter.
Men det är för att jag är osäker, jag vet inte alls hur jag ska bete mig, vet inte vad jag ska säga eller göra.
Har alltid känt mig osynlig och ville gärna vara bakom alla och aldrig framför någon.
Vill inte ta plats heller, eller synas jättehögt.. Är väldigt blyg fortfarande, kan knappt prata om det är så att jag känner mig tvingad.. Vet inte vad jag ska prata om heller, för det är så lätt för andra att säga något.
Men sån är inte jag.. Jag är inte en sådan person som har lätt att ta för sig, eller visa att man finns..
Jag försöker göra mitt bästa, men det tar bara tid.. Har utvecklats jätte mycket på dom här snart 5 åren med Rickard, för han har verkligen stöttat mig och jag hade nog inte varit denna person som jag är idag om han aldrig dök upp den helgen.. Har även hans familj att tacka för, för ni är helt underbara människor! :)
Känns som att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det skulle bara bli tråkigt att läsa sen..
Så det får bli kortfattad, även fast det är många år bakom bokstäverna..
Det är inte många som vet hur mitt liv har varit, men det är inget heller jag skyltar med och är stolt över.
Detta skriver jag för att kunna förstå och skriva av mig..
För jag känner det att, varför ska någon lyssna på mig, efter alla dessa år?
Har hon inte gått vidare och glömt det där?
Men nej och åter nej, jag kan inte det.. Det tar som sagt tid, innan jag kan fortsätta blicka frammåt, och inse att jag har det bättre nu.. Jag har det hur bra som helst, nu när jag har flyttat hemifrån och kommit bort från allt.
Men, det kan såklart verka lätt att bara stänga dörrarma och låtsas som ingenting, men det är svårt.
Näpp.. Nu ska jag försöka äta något, tvätta och plocka bort grejjor innan man börjar jobba igen..
Ha en bra dag!
Kommentarer
Postat av: Anonym
starkt skrivet Marie,tycker du är en helt underbar jobbarkompis trots vår stora ålders skillnad,kram
Postat av: Rebecca
:'( blir ledsen när jag läser din berättelse, jag känner igen mig i så himla mycket av det du skriver. Du är värd att leva, du är värd det bästa som finns, du är värd allt! Jag vet hur svårt det är att gå vidare, hur svårt det är att visa hur man egentligen mår. Det är allt för lätt att plocka på sig en fasad/ett skal, men det är fan så mycket svårare att ta sig ut ur det igen.
Åh, jag har så mycket att säga! tyvärr hinner jag inte nu.. Men jag vill att du ska veta att jag alltid finns här för dig! Du kan alltid prata med mig, än hur svårt det är att få fram, men ibland behövs det inte många ord för att jag ska förstå! Jag har varit i en liknadne situation själv, och jag lovar att stötta dig genom din "process" den kommer när den kommer, och det är ingenting man kan tvinga fram. En vacker dag känner du att du är redo, det kan vara imorgon, eller om 15 år. Men det är absolut ingen som har rätt att säga; har du inte kommit över det där etc etc.
Älskar dig vännen! Jag kommer alltid att finnas här!
Puss
Postat av: Anonym
Ja oftast är det lättare att skriva om saker
än att prata om dom, det vet även jag.
Men alla människor behövs och är värdefulla, så även DU!
Kram /M
Trackback
